18 november (Om uträkning av omfång)

hejsandra.neocities.org


Spoilerz till Om uträkning av omfångs första tre delar men jag tycker du ska läsa ändå


"Han menade att det var en specifik egenskap i det att vara människa. Förmågan att klippa av det förflutna och gå helt i en annan riktning. Återuppfinna sig själv. Vår välutvecklade anpassningsförmåga. Han kallade det vår abruptiva förmåga. Eller en drift ... Något om människors förmåga att skapa ett nytt liv. De skarpa växlingarna. Att gå i en helt annan riktning även om det betyder att man måste bränna alla broar bakom sig." Om uträkning av omfång 3
What it decides first, in fact, ,is the nature of truth. With bad faith a truth appears, a method of thinking, a type of being which is like that of objects; the ontological characteristic of the world of bad faith with which the subject suddenly surrounds himself is this: that here being is what it is not, and is not what it is. Consequently a peculiar type of evidence appears; non-persuasive evidence. Bad faith apprehends evidence but it is resigned in advance to not being fulfilled by this evidence, to not being persuaded and trans fonned into good faith. It makes itself humble and modest; it is not igno rant, it. says, that faith is decision and that after each intuition, it must decide and wi11 what it is. Thus bad faith in its primitive project and in its coming into the world decides on the exact nature of its requirements. It stands forth in the finn resolution not to demand too much, to count itself satisfied when it is barely persuaded, to force itself in decisions to adhere to uncertain truths. This original project of bad faith is a decision in bad faith on the nature of faith. Let us understand clearly that there is no question of a reflective, voluntary decision, but of a spontaneous determination of our being. One puts oneself in bad faith as one goes to sleep and one is in bad faith as one dreams.

I uträkning av omfång är språket som en repig grammofonskiva, det rör sig framåt och drar sig tillbaka. Saker flyttar sig och drar sig tillbaka till samma plats. Tara Selter sitter fast i 18e november, den upprepas varje dag men bara hon märker det. Hennes man går i samma rörelser, varje dag, han märker inte att det alltid är 18e november.

För att vara ur tiden är Om uträkning av omfång så i tiden: den fångar en sån liminal känsla -- känslan av annanvärldsighet i en stillastående övergående plats, väntan på något annat, samma känsla som att vara fast i the backrooms, byggda på samma känsla av ett rum det egentligen bara är meningen att du ska passera. Men det gör man inte: Tara Selter är fast i 18 november. Spellistan liminal av Spotify har nästan 1 miljon lyssningar. Det gör mig galen att den här serien inte finns på engelska än för jag vill att alla ska fatta Om uträkning av omfång, hur den inte bara fångar den känslan av det liminala i bokform utan också sammankopplar den med allting. Den här känslan, den snurrande känslan, när Tara Selter bara står och trampar i den 18 november, gör att tankarna naturligt dras till döden (Tara Selter känns, speciellt i första boken, som ett spöke som kanske bara dött); till den cykliska poänglösa upprepning som är det hinduiska konceptet om samsara, i själv en liminellt betingad idé; till något ... mer. Kanske något enklare. Guds rike är likt en man som sår säd i jorden. Han sover och stiger upp, natt följer på dag och säden kommer upp och skjuter i höjden, han vet själv inte hur. Men sanningen är att även motsatsen är så - plötsligt slutar allt växa och man förstår inte varför. Man minns inte varför.

Tara Selter förstod inte varför. Jag förstod inte heller varför, förrens jag läste tredje boken i maj, och min första tanke var jösses, vilken heterosexuell bok. Den är inte det egentligen, det slog mig bara vad den påminde mig om. Den påminde mig om att översköljas, av att drunkna, av att försvinna in i sig själv, att bevägra sig att växa på grund av en vetskap vad man skulle växa till, råg blir råg och tall blir tall i frihet utan val. Man bevägrar sig att växa och står bara i det stillastående vattnet i stället, man tittar sig omkring, det händer inget. Det är lugnt på sätt och vis. Ljummet, man flyter runt och är nästan ingen alls. Allt ombakas till en paradox man ändå inte skulle förstå. De pratade på radion om en dansk bok om en kvinna som vaknade och upptäckt att hon är fast i samma dag. Så känns livet för mig. (3 september 2023) Till sluts bryts illusionen. Man kastas ut i verkligheten, man skäms, och framförallt står man framför spegeln, ser på sig själv och tänker med nästan en form av rädsla:

Var fan har jag varit det senaste två åren?

That's right det här är en queer analys av Om uträkning av omfång, strap in, slå på Tara Selter's beats to relax/be stuck in time to och let's go:

Jag började gå i katolska kyrkan när jag var 19. Jag kan inte förklara hur man kan drunkna i skam så hårt att man bara stänger av och går åt andra hållet -- det var i vilket fall vad som hände mig. Nu i efterhand ser jag såklart att till och med mina försök på heterosexualitet var rätt absurda -- de flesta är väl bara hetero. De behöver inte ett helt överhängande religiöst ramverk med helgon och böner och disciplin och självhat för att uppehålla det. Men jag behövde Guds egna moraliska celibat för att hålla mig på den rakare linjen.

Skam är en starkare känsla än jag insett. Det är allt jag kan säga i efterhand. Jag var 19, jag ville så jävla gärna vara normal, jag ville höra allt det värsta jag tänkt om mig själv återberättat till mig, jag ville höra om moral och val, jag tänkte att om något känns så skamfyllt kanske det är för att det är skamfyllt. Böjd böjd böjd knäckt. Jag börjar känna att jag var rätt så lättknäckt.

I tredje boken träffar Tara Selter en man som också sitter fast i 18 novemeber:

Jag fann honom plötsligt iögonfallande när han gick ner för trappan med håret uppsatt i hästsvans och med sin stora väska, sin jacka över armen och sitt lite tafatta sätt. Något fick mig att uppfatta honom som lite i otakt med resten av lokalen, inte mycket men tillräckligt för att han skulle dra min uppmärksamhet till sig när han snabbt gick ner för trappan mot utgången ... På vägen frågade jag honom om med en smula osäkerhet i rösten om han också var en upprepning. Ein Wiederholung, sa jag. Han nickade bara men ändrade sig och pekade ut i hörsalen. Egentligen, sa han, var det allt det där som var en upprepning. Jag nickade och sa att det nog var mer exakt, för nu var jag säker på att han också satt fast i den artonde november.

Jag känner igen den känslan, av att träffa någon som också är fast i 18 oka november. Det känns som alla jag någonsin blivit vän med har varit fast i någon form av 18 november, oftast exakt samma sort. Man känner igen det när man ser det, avväpnar sig, men man kan inte hjälpa varandra ut, inte egentligen. Ibland göder man varandra djupare in. Det tänker jag ofta på, att det känns som jag lämnat folk i 18 november. Jag når dem inte längre. Jag har gått vidare. Hälften blir väl upprörda över meningen och andra hälften av ordet men jag har aldrig velat vara queer. Jag har slagits ett ovinnbart och absurt krig att vara precis lika normal som tjejer med en alldeles för stor kopp. Det jag har insett är att man måste göra vissa saker för att kunna tillåta sig själv att växa. Vill jag ha någon chans att växa är det just som sådan. Annars kommer jag bara bli det jag alltid blint: en fantastisk lögnare, ett värnlöst skal, en som alltid planerar andras vågskålar över ens egna. så jag har inget val, egentligen. Och jag vill inte falla tillbaka i 18 november igen. Mest för andras skull men också för min egen, för självet som en person jag kan ta hand om eller skada. När jag tog mig ur det hela var det som att jag var tillbaka på samma ruta som när jag var 19; samma känslor av skam sköljde över mig, samma ensamhet, samma intrassling i allt annat, men nu är jag vuxen och kunde sortera igenom det, sätta ord på det, argumentera mot mig själv, jag hade en nyfunnen beskyddande inställning mot mig själv, och det känns som jag speed-runnade självacceptans, liksom sprang igenom alla faser mellan 19 och 22, och nu är jag i fas igen, jag tappade förståndet helt och jag vill inte göra det igen, jag vill inte bli bedragen av skammen. Jag är den vuxne som jag behövde men aldrig sökte upp, jag är den person som känner att jag står i skuld till mig själv. When you spend so long swallowing your own shame, it is so hard to stop it becoming part of you.

Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna vara en utåttriktad person; plötsligt är man det. Man rycker efter andra, man får hela rum att skratta. Man har ingen vägg där sjudande attraktion omvandlas till kyla och avstånd uppsatt mellan sig själv och gemene kfvinna. Jag kan spela några (enklare) sporter nu, det sitter i kroppen. Allt sitter ju i kroppen egentligen, man måste bara känna det. Är man för nervös och avstängd blir man liksom ett jävla vrak. Det hade jag aldrig vetat. Jordan Peterson kallar sexualitet "den mest omogna och hedonistiska delen av dig själv" (jag vet inte riktigt vad den här bloggen handlar om men den enda röda tråden hittills verkar vara problematiska konservativa youtube reels), och jag vet inte om det är värre om han verkligen tycker det eller bara tycker det om homosexuella. Sexualitet är väl den äldsta delen av oss -- de reproduktiva systemen delar struktur med växter och frukt, det delar funktion med alla sexuellt reproducerande varelser. Att kalla det "omoget" (immature) är bara ett ramverk, någonslags kristen evolutionslära, för att kalla det som är äldre "lägre" och det som är yngre "högre" -- ett något udda ramverk för någon som ofta vill påvisa hur vår neurologiska historia påverkar våra val och samhällsstrukturer, hur det är ofrånkomligt. Kan det inte lika gärna vara vackert, att vi har kvar den här delen av oss som är i så djup kontakt med världen på ett sätt medvetandet i övrigt liksom måste skala av sig för att vara ett individuellt fungerande medvetande? Och vad är hedonism, egentligen? I Om uträkning av omfång 3 träffar vi två ungdomar som dedikerar sin 18 november för att stoppa olyckor och dödsfall (som ändå upprepar sig nästa dag) i hopp om att när tiden väl slår över kommer de räddningar som sker sista 18 november bära över till 19:e. "Henry sa att det lätt som han höll på att förbereda sig för domedagen. Den stora dagen då vi skulle hoppa tillbaka till i den framåtskridande tiden och i språnget rädda hela världen -- eller åtminstone de som ville räddas och lyssna på varningarna." Det är som att Solveig Balle kritiserar sin föregångare Måndag hela veckan för att ta en i grunden existentiell premiss och låta den rinna ut i en kristen moralhistoria. Tiden som stannar men kan starta är ju en omvänd bild av den kristna världsbilden, av en tid som går i väntan på uppstannandet i evigheten. Vet ni inte att av alla löparna som springer på en tävlingsbana är det bara en som får priset? Spring så att ni vinner det. Men alla som tävlar underkastar sig i allt hård träning - de för att vinna en segerkrans som vissnar, vi för att vinna en som aldrig vissnar. Jag löper alltså inte utan att ha målet i sikte. Jag boxas inte likt en som slår i tomma luften. I stället slår jag min kropp och tvingar den till lydnad, för att jag inte själv på något sätt skall komma till korta vid provet, när jag predikar för andra. (1 Kor 9:24-27) Det är väl fint, om man inte springer helt för intet, om inte livet fanns i det lilla, i den slagna kroppen, i frukt och blommor och ljud och den snurrande tiden etc. Rent utsagt, finns det inte något njutningsökande, rent utsagt hedonistiskt i det ständiga jagandet efter moraliskt syfte? Och finns det inte något stolt i att tro sig vara bättre än sin sexualitet, bättre än att vara en liten queer, bättre än att vara en liten njutningssökare? Det klassiska amerikanska citatet: "americans aren't poor, they're just temporarily embarrassed millionaires" men jag ser mig omkring bland de jag brukade ställa mig kring och ser inte syndare utan tillfälligt utskämda helgon. Olga och Ralf K., martyrer för saken att vara skyddsänglar i en ständigt återupprepande dag, är långt mindre nedslagna än sina äldre tidsoffer, just på grund av deras stora moraliska berättelse kring tidens stannande.

Poängen är att plötsligt står man där och man relaterar inte till Om uträkning av fucking omfång längre, bara som något passerat, något man ruskade av sig och fann sig själv skrämd under, som något man ibland undrar om man lämnat kvar människor i. Men man är fri och tiden rör sig elakt framåt. En dag kanske tiden krossas igen, men inte idag. Jag bär tiden som ett litet glas, jag slåss för den som en galning. Melius frangi quam flecti, hällre brytas än böjas. Jag tänker att efter ett tag bryr man sig inte så mycket om lycka, jag hade det helt ok i artonde november, men man slåss intill döden om något snor ens tid igen. Bara döda saker slutar växa, och jag vill inte att tiden krossas igen förrens jag dör. Tills dess är den min och bara min, jag vill växa "likt en man som sår säd i jorden. Han sover och stiger upp, natt följer på dag och säden kommer upp och skjuter i höjden, han vet själv inte hur."