När jag var elva och cyklade hem till min kompis sa han att han behövde visa något. Han hade sökt på sin katts namn på internet och hittat en tjej som smetade in snus över sina tuttar. Lilla Lovis hette hon.
Kan väl hända att jag går till nån bar / raggar upp nån gammal man som kunde vara min far
Där och då var det bara en kul, typiskt 00-tals-barn-på-internet-som-ser-grejer-de-inte-borde-grej á la Björn Rosenström. Men tio år senare blev jag lätt besatt av den här artisten, när jag slumpartat kom att tänka på henne igen.
Tar en sväng förbi kiosken och jag / plockar upp ett ciggpaket och nåt att läsa idag / köpte fel och fick en DN, OK / en massa skit om vad som hänt som inte angår mig
Det var något med hennes slöhet, hennes oblyga erkännande av att vara helt ytlig, tom, äcklig, moraliskt tappad, som drog mig in. Något med kontrastet mellan att vara en tjej och en person, tror jag.
Jag vårdar mitt yttre och målar mitt skal, / och pluggar svåra svenska ord för att fördjupa mitt tal / Vill verka glad och sensitiv, fast jag är ytlig och hal, / som om jag valt att vara mig, som att jag haft någe val.
Liv Strömqvist tror att artister ofta har offentliga breakdowns för att de får en för stor konstrast mellan sitt offentliga jag och deras privata jag. Men hon menar att vem som helst kan få det, eftersom alla har en offentlig image, kanske speciellt idag, och att linjen mellan det offentliga jaget och det privata jaget blir allt mer upplöst, på ett sätt som gör att det offentliga jaget äter upp det privata.
Lovis gick i parken / Lilla Lovis, vem är jag? / Trodde allt var sytt och lappat / Efter mått och folks behag
Kanske är det det som gjorde mig så besatt av Lilla Lovis. Hon är tom och ytlig och tråkig men äcklig och alkoholiserad och för mycket på samma gång. Hon svänger mellan de båda hårt och snabbt. Så mycket annat är slätstruket och överpositivt, vackert, självsäkert. Men jag dras till Phoebe Waller-Bridge's gränslösa Fleabag. Till Ottesha Mossfeghs Mitt år av vila och avkoppling där anti-hjältinnan sover igenom ett helt år på allt starkare droger, samtidigt som hon erkänner för läsaren att det enda hon egentligen någonsin tyckt om är att sova. Till söta tjejer med överdramatiska, svåra, liv.
Ariana Grande är årets tjej på att ha ett komplicerat liv men att samtidigt vara supergullig. Det kanske hon alltid varit, sen hon slickade på donuts och sa att hon hatade USA, eller när hon förlovade sig med Pete Davidson och skrev sånger med hans namn för att avbryta relationen samma år. Rent allmänt ger hon intrycket av en sån slags tjej som begår grova trafikbrott och sen ser lite förvirrad ut och slipper betala. Hon har ljus röst och höga hästsvansar och rådjurs-ögon, så hon kommer alltid undan med det. Hittills i alla fall.
yes, and? / say that shit with your chest, and / be your own fucking best friend
Men förstå att genomgå vad som måste ha varit en intensiv sönderslitande kärleksrelation, och sedan inte kunna släppa något djupare en en girlboss-låt om att göra sin egen grej??!?!?!?!?!?
now, I'm so done with caring / what you think, no, I won't hide / underneath your own projections / or-change-my-most-authentic-life"> / or change my most auth>entic life
My most authentic life?????? Ditt mest authentic life är att genomleva Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg och sen skriva låtar till en H&M reklam??????????????
and if you find yourself in a dark situation / just turn on the light and be like (yes, and)
Varför har Ariana Grande samma inställning till sitt känsloliv som de mormonska missionärerna i The Book of Mormon?
boy, come on, put your lipstick on (no one can tell you nothin') / come on and walk this way through the fire (don't care what's on their mind)
Var är passionen? Var är ångesten? Var är någonting mer än ett bra beat av Max Martin? Kanske viktigast av allt, vem är den här musiken för? Tjejer? Kan någon som varit otrogen med en gift man mejla mig och säga om yes, and? resonerade med dem på en djup nivå? För det känns mer som musik för ett offentligt jag, en pr-grej. Jag vet inte om det är det som irriterar andra - jag vill lite tänka att det kanske är det, undermedvetet - men för mig är det största moraliska felet att släppa så poänglös, cynisk musik. Du har genomlevt en stor, passionerad, moralisk tvivelaktig romans! Du har levt i universums center Ariana Grande! Då borde det faktiskt vara olagligt att släppa så tråkig, ytlig musik. Istället för att tillägga något till världen, känns det snarare som att Ariana Grandes yes, and fortsätter måla något plastigt och tråkigt över hela tillvaron och kulturen. Hennes brott är att hon tar upp andrum med något som är så trist att det drillar sönder huvudet med sitt brist på ämne. Jag har inget emot att ha kul. Jag vill bara känna någonting också. Jag vill RELATERA!! Men jag relaterar inte till Grandes generella obryddhet kring att vara en dålig person. Jag relaterar inte till att göra en hel kärlekssång (?) som hela tiden har spegeln på sig själv, som ett desperat självrepeterande att det viktigaste är att man är ärlig mot sig själv.
>My tongue is sacred, I speak upon what I like / Protected, sexy, discerning with my time (My time)
Musiken känns fel i kontexten men den känns också fel i tiden. Girlboss-fenomenet är verkligen passé, om inte annat dog det med Greta Gerwigs Barbie (2023) i somras. Det var ett farväl till plastaktig, obrydd feminism. Jag tror faktiskt folk skulle svara bättre till något mer komplicerat. Eller så är det bara jag.
Alla gör hemska, förnedrande saker för kärleken. I Iliaden gör man sig illa om man råkar attackera en gud, men när en soldat knivhugger Afrodite säger alla att det kan hon gott ha och går vidare. En männsikokvinna kallar henne en häxa och kastar ut henne ur sitt hus när gudinnan försöker lura henne. En gud! Men en så avskydd gud, att ingen bryr sig. Att vara kär är att göra bort sig. Men vad ska det bli av det, om man inte ens gör stor konst av det?
Konst har mer syfte än att underhålla - det är en slags mat man behöver för att leva och inte dö depressions-döden. Ett tack Gud, det är inte bara jag. Jag tänker på Fleabag, jag tänker på Euphoria-Cassie, I'm the one who's actually lived a life, på Edith Söderbergs jag är bunden till händer och fötter och min krets är trång och mina tankars ring / går kring mitt finger, på Den allvarsamma leken, på Kafkas You're the knife I turn inside myself, på Morrisseys Why did you give me so much desire / when there's nowhere I can go to unload this desire, vid hur Werther har ihjäl sig när han inte kan få sin Lotte ... Om man inte vetat att andra känt detsamma, om man aldrig fått genomleva det igen genom konsten, skulle man överleva då? Skulle man klara sig? Folk är jättejobbiga när de skriver att alla är deprimerade idag på grund av kapitalism eller ateism, men jag har en minst lika dryg åsikt och tror alla är deprimerade idag på grund av brist på humaniora. För depression beskriver ju egentligen inte ett djup av känslor, utan en sjuklig oförmåga att hantera dem. Och hur ska man hantera känslor, om de som ska föda oss genom sin konst svälter oss? Så jag önskar att Ariana Grande bara skulle embracea att vara en svår tjej, övertagen av Afrodite, och sen göra lite vettig konst av det hela. Gå in i ångesten över skillnaden mellan vem man vill vara och vem man är, istället för att bara kasta glitter över det hela.
