Ingen filosofi har tidigare fått sån pli på mig.
"I don't want to be stupid anymore. Please dont expect me to actually not be stupid anymore."
Den första disciplinen är att vakna tidigt. Jag vet inte var jag läste det, någon hinduisk text kanske, (det är väl en ganska generell disciplinsk regel) men ett tag satte jag det som mitt mål, ett sätt att liksom försöka börja bygga ett disciplinerat liv. Det målet slutate varje gång jag vaknade, groggig, som en helt annan person, bara fast besluten vid att somna. Jag blev aldrig magiskt disciplinerad.
Existensen föregår essensen. Det kan låta abstrakt men någonstans tror jag, på en omvänd väg, att det var det som äntligen disciplinerade mig, mer än alla filosofier någonsin lyckats med. Jag är inte mer än det jag är. Det finns inget bakom mig som i hemlighet är bra och fantastiskt. Jag är bara det här. "Du frågade mig om jag tror du är en bra person längst ner. Jag vet inte om jag tror på ett "längst ner", jag tror kanske bara det här är allt som finns." Jag är en stökig lägenhet och ett par vackra skor. Jag är en rad dåliga beslut. Längst ner finns ett ingenting. Världen är full av saker men längst ner i mig finns inget. Världen följer lagar men jag är inte ett något som följer lagar. Bord och stolar och träd gör precis som de bör. Djur handlar bara på instinkt. Tillsammans bildar de ett enhetligt nät. Jag är en del av nätet som plötsligt vänt sig inåt, kränger och skriker precis som jag vill. Allt det faktictiska (ögon, näsa, mun, talanger, svagheter, möjligheter, fulhet, skönhet, dumhet, intelligens) kan jag inte hjälpa, och på det sättet har de ett större självberättigande i att de bara är en del av världen, naturligt. De böjer sig efter det stora. Men det här hålet som är Jag gör bara precis som det själv vill. Det kränger sig med resten av världen, böjer och sträcker nätet, hotar att göra revor i det. Om en lem skulle få för sig att göra precis som den ville, oberoende av resten av kroppens behov, då amputerar man lemmen. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller halt än att ha båda händerna och båda fötterna kvar och kastas i den eviga elden, amputationens logik. Men det är inte mina armar som inte gör som de borde, det är min vilja, det är jag som kränger mig.
Plötsligt kan jag inte göra de handlingar jag tidigare gjort, för jag fylls av illmåendet. Illamåendet att jag inte har någon rätt alls att bete mig på det här sättet - att det motverkar själva rätten för den fria viljan att finnas. Plötsligt står jag inför ett beslut jag tidigare skulle ha gjort, och jag mår illa inför tanken. Jag kan inte göra det. Gör jag inte något vettigt med det här hålet jag blivit given, då är jag verkligen bara ivägen, ivägen för världen som flyter över mig och som fungerar utan mig. Mina armar och ben och mitt hår har rätt att finnas - jag har ingen rätt att finnas, om jag inte gör något som ger det den rätten. Jag menar inte stora handlingar - jag menar en värdighet, en moral, en lydnad mot världen, en ärlighet. Sedan kan tomheten göra något vackert. Men om den fria viljan inte erkänner sig som fri vilja, blir illmående inför beslut som förnekar den, då tar den verkligen bara upp plats.
Det finns en man som är snygg och smart och snäll mot barn och som hatar politiska partier och som jag älskar, och som jag tror hade älskat mig också om jag gett det tid, men illamåendet, förståelsen att jag behövt ge upp allt, göra tusen små lögner, dödar liksom vibben. Jag hade gjort det, lätt; det är bara det jävla illamåendet. Eros, jag är bunden till tankar och fötter, tvingad till var handling. Det har visat sig att det enda som kunde befria mig från den bundenheten, det slaveriet, var inte min egna vilja eller Gud eller något annat, utan det enda starkt nog var bundenheten till illamåendet. Man gör vad som helst för att slippa må illa. Min mamma sa en gång att det är den värsta känslan, och jag håller med. Smärta kan man fokusera sig på, stanna upp vid, fokusera, sitta brevid som en vass punkt. Den kan berätta något, den kan ta en till ett nytt ställe, man kan samexistera med den. Man kan välja smärtan - för vissa saker (ära, Gud, kärlek etc.) är det t.o.m. lätt att välja smärtan.
Illamåendet å andra sidan gör en vimmelkantig, den omöjligör fokuset, man flyger hit och dit, man sitter framför en stinkande toalettstol och tror man ska spy. Så kan man så flyr man från det. Man slutar upp med alla låga handlingar, som man tidigare bortförklarade rationaliserade, slutgiltigen bara accepterade, som nu enbart fyller en med illamåendet. Man gör sådant man inte tidigare trodde man kunde, man slutar med sådant man tidigare trodde man var fast vid. Gör jag det här, är jag inte heller mer än det här. Illamåendet, Sartes klibbighet, bilden av att sjunka ner i något och fastna i det, har samma inverkan på mig som helvetet måste ha haft för någon på medeltiden, eller någon som verkligen tror på det nu. John Mulaney, "när jag var liten trodde jag kvicksand skulle vara ett mycket större problem än det visat sig vara." Jag vet inte om han vet det men han pratar om klibbigheten, att sjunka ner i något och inte kunna ta sig upp. Jag har aldrig kunnat tro på helvetet - men klibbigheten, illamåendet, det flyr jag som andra flyr elden. Det är piskan som föder någon slags moral. Den allvarsamma leken: en präst säger till en gammal kvinna att helvetet inte finns. Då säger hon: "...!" Sådan skulle klibbigheten vara för mig om jag fick reda på att den inte fanns, då skulle jag göra vad som helst; dock vet jag att den finns.
Simone Weil beskriver en man som ... när han blev frågad varför han gjorde det: "tvungen handling!" Weil ser honom som en helgongestalt. Det är högmodigt, men kanske har jag blivit denna man jag fastnat vid på något sätt, för jag är också tvungen till moral, jag får inte längre något personligt ut av det, jag flyr ett illamående, in i ett måste. Jag brukade vara så fast i den där egna belöningen, att göra det som i slutändan blev bra för mig själv, men av friheten får man ingen belöning. Den kan vara bitter, på det sättet. Friheten känns kall och sval och som ett öppet rum. Den känns som en sorgsamhet och en tyst närhet. Jag säger dig det: jag vill ha det här, allt det här. Jag vill ha tårarna; jag vill ha smärtan ... De negativa passionerna - sorg, självförakt, skam, ånger - är lika mycket mänskliga rättigheter som sjukvård, eller mat. Den känns som ljus genom ett fönster, sådär som en gamling kan sitta och stirra genom i flera timmar. Den känns som att inte vara illamående, som att vara ärlig mot andra och sig själv.
Kanske är det bara nya rutiner. Jag måste vakna tidigt nästan varje morgon, jag ska till jobbet och måste vara där innan 7. Men oavsett så vaknar jag på ett nytt sätt: istället för att bada i sömnen som en geting badar i honung, istället för att fastna i den som att mina lemmar smälte och blev en del av sängen, så tänker jag mellan vakenheten och sömnen en ordlös kall tanke. Mhmhhmmhhm nånting; sen tänker jag, vad sant, ler lite i sömnen, och tanken bär mig till total klarhet. Tanken är ordlös och viktig och absolut sann. Sedan är jag vaken på ett sätt hinduerna aldrig kunde lära mig att vara. Mhmhmhmhmhhm. Jag minns inte vad tanken var. Jag borstar tänderna och sätter på p3, jag är alldeles vaken och tom och klar.∎